Försöker "wrap my head around it" att jag och mina fantastika vänner snart tar studenten och det känns helt overkligt. När jag slutade högstadiet tänkte jag på hur underbart att det skulle bli att ta studenten och bara låta cashen rulla in, glömde bort att man måste kämpa för att komma någonstans här i världen. Min livs långa dröm har alltid att bli fotograf, och kunna leva på att göra något man älskar. Jag tror knappast att jag är ensam om den tanken, det skulle vara en självklarhet här i världen att alla skulle få leva på det dom älskar att göra!

---

Jag kommer ihåg när jag gick i tvåan och såg en annons i vlt "Är du intresserad av att fotografera, och vill jobba som fotograf?" hell yes tänkte jag och fortsatte läsa och såg snabbt att man skulle fotografera åt vlt, och UNG redaktionen, då fegade jag ur.. Trodde aldrig att jag skulle få den platsen så jag struntade i att ansöka, ångrar mig så otroligt mycket nu idag för att tänk om, tänk om jag William hade fått den platsen och fått en fot in i yrket jag vill jobba med? Vilken dröm..

---

Det värsta med att ta studenten är att dagen efter går man inte i skolan mera, man ska börja jobba. Och först hitta en jobb och inte bara hitta ett jobb men hitta ett jobb man kan jobba med och man trivs. För jag skulle aldrig kunna jobba med något jag inte trivs med. Mitt mål är att spara så mycket jag bara kan så jag kan plugga på folkhög skola när jag fyller 20. Funderar på att skriva en lista över saker jag ska ha gjort innan jag är 20, vet inte vad som skulle stå på den nu idag.. carpe diem?